fredag 25 februari 2011

Jag är inte förlorad igen!

Ända sedan jag var femton har jag längtat till den dagen jag skulle få barn. Tursamt nog tog längtan inte över mig så mycket att jag gick och blev gravid med första bästa utan eftertanke. Istället tog det ytterligare femton år innan jag hittade min fina man och allt kändes rätt och vi kände att det var dags. Det var nästan lite overkligt med tanken på att en sån långvarig dröm snart skulle bli verklighet. Men vips så blev den det. Vi hade tur i fertilitetslotteriet och jag blev gravid snabbt. Och där nånstans under graviditeten började jag naturligtvis som de flesta blivande mammor tänka på hur livet skulle bli sedan, när barnet kommit ut och för alltid blivit en del av mitt liv.

Det visade sig att min största rädsla inte var för att min kropp skulle förändras under graviditeten eller för hur förlossningen skulle bli eller för hur jag skulle lyckas ta hand om ett litet hjälplöst pyre. Mina farhågor var istället  fokuserade på om jag skulle vara mig själv även sedan eller om någon hormonkarusell skulle ställa om i mitt inre så jag plötsligt blev en annan person. En som gjorde och tyckte saker jag innan inte ville göra eller tycka. En sån som helt klev ur sitt gamla jag och endast och uteslutande bara var…en mamma.

Missförstå mig rätt nu. Att vara mamma är bland det finaste och underbaraste man kan vara och jag såg verkligen fram emot att börja min egen resa som mamma. Men jag är helt övertygad om att det är en risk för ett stort bakslag om man som kvinna värderar mammarollen som den enda och viktigaste uppgiften. Vilken roll du än axlar; i förhållanden, i jobbet, i din familj, bland vänner eller som förälder så tror jag att du måste ha dig själv i första rummet och aldrig stoppa undan dig själv för långt i skuggorna i dina olika roller. Lätt att säga, svårt att göra. Därav denna blogg.

Jag har redan förlorat mig själv litegrann några gånger i både jobb och förhållanden och lite allmänt också faktiskt. Så medan den växande magen tvingade mig att ta det allt lugnare kom de innerliga förhoppningarna om att inte mitt jag skulle bli kidnappat helt och hållet av hormoner utan att jag skulle minnas vem jag är på andra sidan förlossningen. Vi (läs: mest jag) hade även turen att få en snabb och relativt lättsam förlossning. Obs! lättsam i jämförelse med andras mardrömsliknande upplevelser. Inte att förväxlas med en promenad i parken. Ni vet ju själva storleksrelationen mellan det som ska ut och det den ska ut igenom. Obeskrivlig smärta är oundviklig.

Efter några dagar när vi börjat landa hemma började vi kontakta omvärlden. Först var vi helt inne i bubblan och berättade förlossningshistoren (det är ju för sjutton en martonliknande prestation och vi var så chockartat stolta) och hur fantastisk vår lilla son är och hur konstigt det är att vänja sig vid det nya tillskottet och vad trötta vi är och vad allt är nytt. Men några veckor senare när jag hunnit vara hemma själv med Max ett tag och vi började få någorlunda rutiner och koll på livet med bebis, då var det nästan med tårar av lättnad jag jublade till mina vänner att jag var kvar! Jag känner mig fortfarande som samma person! Jag hade inte blivit bortrövad!

Den här bloggen handlar om min ständiga kamp, för det är faktiskt lite av en kamp, om att behålla (och utveckla!) mig själv samtidigt som livet som mamma ständigt förändras och kommer med nya underbara skeenden och utmaningar. Jag älskar livet som mig själv som mamma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar